Här får man rysningar utav lycka. Men det är tydligen inte alla som får det. Vissa älskar det här och vissa längtar hem. Jag trodde att eftersom jag är så kär i dethär, så måste ju alla vara det. Men det är klart att det inte är så. Alla människor är olika. Första gången jag var i Santa Barbara var med min pappa i september 2011. Vi anlände på kvällen och det var kolsvart. När jag vaknade på morgonen och vi gick ut för att se staden i dagsljus så kände jag inte känslan av att jag var på ett nytt ställe. Jag kände känslan av att jag var hemma. Den känslan har växt sig ännu starkare och av alla ställen på jorden som jag har varit, så är detta det första där jag verkligen känner så. Och jag litar på min magkänsla, den har ofta rätt.
Jag är hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar