Min familj, och speciellt min mamma idag, finns alltid för mig och jag kunde inte vara lyckligare än jag är för det, för att sen jag kom hem från London och inte längre jobbar om dagarna så har hjärnan börjat tänka för mycket. Jag har kännt mig ledsen och denhär staden och detta vädret gör inte saken bättre alls. Dom känslorna som jag har här hemma existerar inte när jag är i USA. Jag grät max 5 gånger senaste terminen och då var några utav som glädjetårar b la då min syster fick sin son. Här kan tårarna börja rinna utan anledning utav ångest och en instängd känsla. Här ska man ha träffat någon, ha en schysst lägenhet och ett bra jobb. Barn kanske är i åtanke?
I SB pluggar jag rätt slappa kurser, jag har inte träffat någon jag kommer att gifta mig med, jag har inget jobb, jag bor på en madrass i ett delat sovrum, men jag är så inihelvete lycklig där.
Det är bara att inse, att jag inte längre hör hemma här i Sverige längre, och mitt hjärta brister utav det, för att det är här min familj finns, som jag behöver för att överleva. Jag älskar er mest av allt på hela jorden: mamma, pappa, martina och mathilda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar