Jag sitter på LAX med Adele's Turning Tables i öronen och alla minnen från dethär året kommer som blixtar från en klar himmel och jag brister ut i tårar. Folk här runt omkring tittar på mig med medlidande ögon och ler lite lätt mot mitt tårfyllda ansikte och tror med största sannolikhet att jag har sagt hejdå till en kille och gråter. Så är inte fallet, jag sitter och gråter för att alla minnen med Filippa bombarderar min hjärna och jag kan inte sluta gråta.
Ingen kan förstå, vad vi har gått igenom tillsammans. Det är som en hel livstid har passerat detta året för vi har varit med om allt man kan tänka sig, vi har skrattat, vi har gråtit, vi har pratat, vi har skrikit, vi har rest, vi har kramats, vi har älskat varann, vi har haft djupa diskutioner, vi har haft ångest tillsammans, vi har peppat varann, vi har stöttat varann, vi har levt.
Du och jag vet, och vi har alltid 2012 i Santa Barbara.
Föralltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar