Lite mera sanning om mig

Jag är 27 år. och när jag var 20, då var 27 så in i helvete gammalt. Jag minns när vi var på våran första resa, till thailand, malaysia och australien och jag var 20 år. Jag träffade en kille då, som var 25. Han var så gammal, och jag kände mig så extremt ung i hans sällskap.
Här i SB, så är majoriteten mellan 20-23 år gamla skulle jag tro. Så jag förstår alla dom som tycker att jag är gammal.
Men jag känner mig inte gammal. Vissa kan tycka att jag beter mig som om jag vore yngre ibland, och då får det vara så. Det är svårt att bli av med sin egen personlighet.

Sen jag var 20 har jag gått igenom en massa jobbiga saker. Eller nej, jag borde skriva såhär; Sen jag var 13 har jag sett och varit med om jobbiga saker. När jag var 15 år satt jag i ett rum i hallstahammar, omringad av människor som drog linor, rökte hasch och drog i sig 7-8 roppar. Ingen vidare miljö för en 15 åring.

Jag är formad av alla mina erfarenheter, och mitt självförtroende likaså. Från att jag var 13-16 hade jag en "bästa vän" som ägnade dagarna åt att klanka ner på mig. Jag var så långt ner i skorna så att jag kom till skolan 30 min innan lektionerna började för att slippa gå igenom korridorerna när alla hade kommit till skolan och kunde se hur hemskt ful jag var.

Det tar tid att bygga upp ett självförtroende, och jag kan i vissa sammanhang använt mig av fel metoder för att få bekräftelse. Jag kan lova och svära på att det är omedvetet.

Man kan ha dåligt självförtroende även vid 27 års ålder.

Jag är jättelycklig idag och har en god självkänsla idag, men jag var osäker på migsjälv bara för ett par månader sedan. Det finns saker som man måste släppa för att kunna blomma ut.

That's it.