Jag har varit singel i 18 månader och jag vågar mig på att säga att det är det längsta jag varit ensam sedan jag hade min första pojkvän vid 15 års ålder.
Det har varit den mest helande perioden i mitt liv, har jag sagt. Min älskade lillasyster spräckte dock den bubblan och satte ner mig på jorden. Inte bara perioden efter att jag och mitt ex gjorde slut, utan hela mitt liv, så har jag levt inåt. Utifrån sett så är jag glad, skrattar, har "växt" genom erfarenheter, lärt mig mycket igenom livets hårda skola, har ett gott självförtoende och en god självkänsla.
Vet du hur jag har mått på insidan? K A O S.
Så i och med att jag egentligen har haft ett dåligt självförtoende och en ännu sämre självkänsla så har jag varit fruktansvärt egoistisk. Allting har kretsat kring migsjälv i mitt huvud. Jag har alltid tänkt på vad folk tycker om mig, hur jag ser ut, vad jag gör för intryck, hur jag går, hur mina kläder ser ut, hur smal jag är..osv. Självkänslan ska vi inte tala om. Har ni hört Mia Törnblom prata någon gång? Hon talar om att människor med låg självkänsla tror att resten utav världen snart kommer att "syna deras bluff". Du tror alltså att du är en bluff, du kan ingenting egentligen, du glider bara på ett bananskal och hoppas att ingen kommer på hur jävla dålig du egentligen är på tex ditt jobb. Så kände jag.
I perioder har jag trott att självförtroendet är på uppgång, och att jag håller på att klara upp alla tankar i mitt huvud. Men det har aldrig varit på riktigt. Inte ens den period i mitt liv då jag faktiskt gick hos en psykolog hjälpte mig tillräckligt.
Det som krävdes var en flytt till underbara Kalifornien, ensam. Under mina 2 månader här så är jag en lycklig människa inifrån och ut. Mina vänner hemma säger att det tillochmed syns på mina bilder, att jag strålar. Jag glittrar inombords också. Jag analyserar inte, jag grubblar inte, oroar mig inte. Jag är en ny människa på riktigt.
Ni kan tycka att det är drabbel, men just nu skriver jag bara detta för min egen skull. Jag är en person som älskar att skriva av mig och nu när jag har insett detta så var jag tvungen att skriva ner det.
Det är nu därför jag planerar en framtid. Jag kommer att studera i ett år, sedan söka internship i LA troligtvis. För att få in en fot i arbetsmarknaden i USA. För att min kära pappa sa till mig på skype häromdagen att när jag kommer hem från USA så kommer jag längta tillbaka samma dag jag anländer till Sverige. Mina föräldrar känner mig och dom vill mig så väl, och att jag har deras stöd i detta känns otroligt bra.
Än en gång, jag vet att jag bara varit här i 2 månader och att mycket kan förändras längs vägen, men jag skriver dagens tankar och dagens framtidsplanering.
Nu ska jag äta kitkat och kolla på vänner. Ni har just läst 2012 års sanning.