(När det kommer till att sätta mina egna behov i första hand, så är jag inte en av dom bättre. Jag är en sån som vill ta hand om andra. I somras så använde jag mig av en fras som min lillasyster skrattade åt, som lät "när jag ser på honom så vill jag bara vira in honom i en stor filt och skydda honom från livets alla jobbigheter". Det är en typisk Malena känsla. När ska jag vira in migsjälv i dendär filten? Se vad jag behöver? Skydda migsjälv.)
Denhär terminen i Santa Barbara är annorlunda. Den förra var en termin full av fest, människor, nya intryck, nyfikenhet osv..men nånting hände mig i somras hemma i Sverige. Jag växte, kanske flera år på några månader. Jag vill slå mig ner. Jag vill slappna av och skapa min egen familj, jag längtar efter att få hålla ett barn i mina armar, jag längtar efter ett bröllop, jag längtar efter att få se en person och gråta tårar av lycka för att han är min.
Ja, låter löjligt kanske, men där är jag nu, och som så många som följde min blogg förra terminen, vet att där var jag INTE då. Jag är så tacksam för att jag känner som jag gör idag, för att nu är jag mottaglig. Jag bestämde inte att känna som jag gör, det kom naturligt, och det är så jag alltid har velat att det ska vara. Jag vet att jag aldrig kommer att sitta och säga; "varför gjorde jag inte detdär när jag var ung", för jag har gjort allting jag behövde för att få växa upp i min egen takt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar